Varmt hej Bloggen!
Idag blir det två blogginlägg, ett från ledarna och ett från mig, Emil Tingström som håller i konfiramtionsundervisningen. Detta är mitt trettonde år som jag jobbar med Sportcamps konfirmationsläger och jag kan helt partisk säga att detta är Sveriges bästa konfirmationsläger. Jag är så tacksam för att få ni familjers förtroende i tre veckor för att få utbilda och leka med era barn/syskon/barnbarn/vänner. Det är så oerhört kloka och genomtänkta. Tack för att ni har drillat dem innan de ska komma hit. Ni gör vårt jobb mycket enkelt och framförallt roligt.
Jag tänkte dra lite övergripande info om undervisningen:
På lägret har vi på lektioner och andakter utgått från olika teman på frälsarkransen.
Detta är ett armband som fått sitt namn av livbojens smeknamn och på det sitter det tio olika pärlor.
Varje dag börjar med en morgonsamling där vi går igenom en historia kopplat till dagens tema. Idag var det söndag och vilodag. En dag för att stanna upp och reflektera. Tiden känns som om den går väldigt snabbt här ute samtidigt som om vi det känns som vi alltid har varit här ute. En vecka har gått snabbt och vi har gått igenom väldigt många olika teman och ämnen. En del konfirmander uttrycker sin besvikelse över att de upplever att de vet mindre om livet nu än när de kom. De hade hoppats att få livets alla frågor besvarade men att de nu istället inser vi inte är här för att ge svar utan för att öppna upp för frågor. Vi är ständigt i utveckling. Den person som vi var för ett år sedan vill vi ofta inte vara idag. Om vi redan nu bestämmer vem vi är stänger vi ofta dörren för vår utveckling. Vi har använt exemplet ”Jag kan inte rita”. Majoriteten av ledare och konfirmander uttrycker att de inte kan rita. Molly räcker dock stolt upp handen om att hon kan rita vilket hon ska ha en eloge för. De egenskaper vi besitter så som att rita, sjunga eller sporta är endast i jämförelse med vår omgivning. Om alla andra är sämre så är vi bäst. Det är lätt att i för tidig ålder ge upp för att de 15åringarna i din omgivning är bättre. Här försöker vi tillåta alla att vara bäst samtidigt som att ingen annan behöver vara sämre för det. Många konfirmander har tagit med sig sina prestationskrav från skolan och som sagt, det gör mitt jobb enklare. Så som igår skrev jag upp patriarken Jakobs tolv söner på tavlan och på skoj sa att ”den som kan alla först får ett pris”. Två minuter senare flyger händerna upp på de som tryckt in kunskapen i huvudet. Jag hade bara pris till två dock så bara Ingrid W och Emma fick visa att de kunde.
På tisdag har vi prov på det vi hittills gått igenom. Konfirmanderna är taggade. De kommer att göra provet i mindre grupper så att de får hjälpas åt att lösa frågorna. Detta endast för att de ska känna hur mycket de redan har lärt sig samtidigt som de får en påminnelse om allt vi har gått igenom.
- Hittills har vi pratat om vad skillnaden på vad tro och religion är.
- Vårt kulturarv från kyrkan och våra högtider.
- Vad bibeln är och vad den står för.
- Slagit hål på massor av myter så som vad man måste tro på och vad de flesta inte tror på.
- Kyrkans historia från år 6 f.kr. (då Jesus föddes) fram till idag.
- Vi har börjat på gamla testamentet och judarnas historia.
- Massor med minifakta om allt möjligt.
Varje lektion avslutas med diskussion i mindre grupper där vi under en timme diskuterar olika ämnen så som abort, dödsstraff och himmel/helvete. Den är en absolut fröjd att få diskutera med dem. De är så nyfikna och frågvisa och vägrar ta emot ett svar som inte är logiskt försvarbart, inte så lätt när vi pratar om bibeln som ständigt säger emot sig själv.
Varje dag är det me-time då de får tid att reflektera, skriva andakt, sola eller sova om inte någon ledare lyckas komma på dem. Då är man helt för sig själv i en timme i Stensunds vackra omgivning. Väldigt skönt om man umgås med 37 andra personer i 23 timmar varje dag. Bilden är tagen precis innan alla har satt sig på plats:
Allas favorit tid på dygnet är ändå andakterna som konfirmanderna själva håller i. I tre dagar förbereder sig ett rum för sin andakt. De får mycket stöd och hjälp av deras fadder och mig. De är alla mycket nervösa inför det då allt känns så närvarande på kvällen nere i andaktshuset med tända ljus och allas uppmärksamhet. Det är en stund av tanke och kärlek. Som åskådare får vi chansen att inte tänka på oss själva för en stund utan helt få följa någon annans tankar. Vi prövar hur det är att be och även sitta i fullständig tystnad i gemenskap.
Det jag dock mest älskar på lägret är att få tramsa och leka med konfirmanderna. Även om vi alla är här för att mogna och reflektera över våra liv är det viktigt att få vara barn, att aldrig förlora barnasinnet. Det är i barnet vi finner nyfikenheten och den rena glädjen. Det finns inget charmigare än busiga ögon. I morse fick de en liten utskällning för att de hade sprungit till varandra över natten och hållit jouren vaken, det är inte helt lätt att skälla ut dem då ledarna och jag vet hur kul det är och hur vi själva gjorde det när vi var på konfaläger. Det är även väldigt roligt att de redan har kommit varandra så nära att de inte vill sluta vara med varandra även om det är sent på natten.
I slutet av lägret kommer Ann-Sofie (Ampie) ut och hänger med oss. Hon är färdigutbildad präst och kommer att konfirmera alla. Hon kommer även att döpa de rekordmånga (5 st) konfirmanderna som än inte är döpta. Hon är himla härlig. Bilden är tagen från Trosa kyrkan som vi alla sedan ses i.
I slutändan är konfirmanderna här för att göra ett stort beslut, tacka ja eller nej till konfirmationen. Det är ett svårt beslut för många. Vi diskuterar vad vi säger ja till och om man måste säga ja till allt. På konfirmationen kommer de själva att inför alla formulera varför de säger ja eller nej. (Som om det inte var svårt nog att i mikrofon prata inför 300 personer).
Nu måste jag återgå till lägret, vi ska spela fotboll, tjejerna mot killarna.
Glöm inte att följa oss på instagram (sportcamp1999), om du inte har instagram kan du följa länken: Konfa 2 2017 för att se alla bilder.
Massa tack och massa glädje.